Open your eyes

Hej. Nu vill jag berätta om något som hände idag. Jag och mamma åkte till hälsocentralen för att hälsa på hos mommo, vi kom in till hennes rum och mamma gick och hämtade en sköterska för att fråga några frågor. Innan jag ens hann ta av mig jackan eller säja hej till min mommo så hörde jag mamma skrika att vi måste ut, fort! Sjukskötaren var aningen i panik för att vi missat lappen om att avdelningen är stängd pga virus. Jag hann inte fatta vad som pågick, höll bara andan och sprang fort ut. Ute fick vi höra att de har Noro-virus på avdelningen och att det tydligen stått utanför dörren. Japp, där var den, den lilla lappen med pytte liten text.
 
Där ute slog det mig sedan hur hemskt allt måsta ha känts för min mormor. Där stod vi, jag och mamma, plötsligt springer vi ut utan att ta ögonkontakt med henne eller säja hejdå. Vi kom och så var vi borta lika fort. Jag trodde ju att det handlade om någon super allvarlig virus så jag glömde helt bort mommo. Nu efteråt mår jag riktitgt illa av hela tanken, att hon blev där helt ensam utan någon förklarning. Tårarna rinner, för det gör så ont i hjärtat att veta att ens mommo är instängd på en avdelning utan att hon ens vet varför, och utan egen vilja. Vill bara hämta henne bort därifrån, krama henne och visa att någon bryr sig. 
 
Jag skäms för hur vi behandlar äldre i vårt land, jag skäms för hur dåliga vi är på att vårda. Vi kallar detta en välfärdsstat, det ända jag ser är ett helvete. Och före ni påpekar, ja jag vet, vårdpersonalen gjorde rätt då de ville ha oss ut. Men allt annat som pågor på den avdelningen verkar inte vara som det skall. Jag har själv jobbat på en bäddavdelning, livet för en patient där är inte någon hejdare. Av personlig erfarenhet vet jag att sjukskötar yrket är tungt, så tungt att de borde förstjäna dubbelt, men tyvärr gör de inte det. Men vill man jobba som sjukskötare så gör man det inte för pengarna, man gör det för att man bryr sig på ett äkta och humant sätt. Att gå på kaffe med kollegerna för att man redan gjort allt "obligatoriskt" och akut arbete är inget som borde existera. Hur skulle det låta med att istället ta ut en patient som annars bara får ligga? Låta hen känna friska luften för ens 10 minuter. Det kan inte vara så jävla tungt. Visst, det är en helt annan sak om det på riktigt är bråttom och ingen hinner göra något extra arbete, men det är väldigt sällan så. Istället sitter personalen där i kafferummet och ser att någon patient tryckt på hjälp-summern, deras reaktion: "ja tar det snart". Där sitter den gamla damen sedan på rummmet och måste kissa på sig för att ingen hjälper henne på toaletten.
 
Jag måste tyvärr tillägga att det jag precis berättade har hänt påriktigt. Och tanken om att det är så här de behandlar min mormor just nu gör med arg, ledsen och besviken. Idag är en dag då jag skäms över vårt land och befolkningen. Ingen gör något, vi blundar, vi vill inte se verkligheten. Vakna upp!

My week

 
Halloj. Jag hinner snabbt kasta in ett inlägg innan jag kutar iväg. Ovanför ser ni lite bilder från veckan. Vad har jag då gjort sen förra torsdan? På fredan var jag och hälsa på hos min mormor på sjukhuset, lördagen jobbade jag och åkte därefter direkt till sjukhuset igen. Sedan blev det en galet lyckad (och förtjänad) utgång med frugan. Söndagen jobbade jag igen. Och må-to har främst handlat om studier och pojkvän. Så där har ni.
 
Nuu är jag på väg till Jossan för att fira... öömm livet? Höhö. Vi skall småbörja hos henne med några andra tjejer och sedan blir det MKs, det har haft herrmiddag så vi skall krascha eftersläppet. Jajjamen! Vi får höras mera en annan dag, ha det bäst!

By the sea

 
Några bilder från förra helgen då vi besökte Kimito. Jag trivs så bra där, havet, havet gör mig verkligen lugn. Varje gång jag åker ut på landet inser jag hur mycket jag trivs ute i naturen. ♥
Hej och välkommen till min blogg. Jag heter Martina och är 25 år gammal. Här på bloggen skriver jag bland annat om inredning, pyssel och vardag. Är intresserad av fotografering och bjuder alltid nu och då på små "photoshootar" som jag själv fixar ihop. Det här är helt enkelt en blogg om mitt liv och mina intressen. Ja som sagt, my world, my words. Hoppas ni trivs! :)